jag vet att jag upprepade gånger har nämnt att verkligheten känns väldigt overklig

men idag greps jag av en annan slags känsla

varje morgon i snart fyra veckor har jag vaknat med enorm ångest då jag sovit ensam. denna ångest är jag vän med eftersom vi har hängt ihop så länge och oftast så är hen helt ok hanterbar och det är sällan hen har ett behov av att ta över miljön utan är ganska bra på att smälta in. så jag är ändå väldigt lycklig, tacksam och jordad trots min i princip konstanta odefinierbara ångest

men idag så tyckte jag bara att allt kändes så jävla konstigt
inte overkligt

utan bara jävligt konstigt

som att jag har en ganska bra koll på vad som sker, var jag är och vad jag tar mig för,
men något enormt är på gång

något som kommer innebära att all acceptans för dåtiden, nuet och framtiden, alla oändliga möjligheter man tagit och inte tagit och vad de möjligheterna har lett till, alla slutsatser och varenda steg i denna livsspiral som gör att jag antingen upprepar eller lär mig till slut kommer ge mig själslig ro

vi lever i en paradox i ett universum där "allt är exakt som det ska vara trots att inget är som det ska vara"

jag tror att allt som skett och som sker i världen är vår tids katarsis och att denna utrensning snart är över för att vi återigen ska kunna fokusera på våra grundprinciper - kärlek och överlevnad.