det går ganska bra ändå, den här sommaren

jag har inte gjort den olidlig hittills utan jag
har tillåtit mig själv att skratta, umgås och
inte tänka efter så jävla mycket hela tiden.

börjar känna att jag äntligen lever lite på
riktigt och att verkligheten är konstig,
men det är okey

för verkligheten kan vara vidrig. ofta hård,
grym, sorgsen och obehagligt overklig

men det är så för alla, på ett eller annat sätt

jag har hittat mitt sätt att kriga vidare på för stunden
och det känns skönt