jag vet att jag upprepade gånger har nämnt att verkligheten känns väldigt overklig

men idag greps jag av en annan slags känsla

varje morgon i snart fyra veckor har jag vaknat med enorm ångest då jag sovit ensam. denna ångest är jag vän med eftersom vi har hängt ihop så länge och oftast så är hen helt ok hanterbar och det är sällan hen har ett behov av att ta över miljön utan är ganska bra på att smälta in. så jag är ändå väldigt lycklig, tacksam och jordad trots min i princip konstanta odefinierbara ångest

men idag så tyckte jag bara att allt kändes så jävla konstigt
inte overkligt

utan bara jävligt konstigt

som att jag har en ganska bra koll på vad som sker, var jag är och vad jag tar mig för,
men något enormt är på gång

något som kommer innebära att all acceptans för dåtiden, nuet och framtiden, alla oändliga möjligheter man tagit och inte tagit och vad de möjligheterna har lett till, alla slutsatser och varenda steg i denna livsspiral som gör att jag antingen upprepar eller lär mig till slut kommer ge mig själslig ro

vi lever i en paradox i ett universum där "allt är exakt som det ska vara trots att inget är som det ska vara"

jag tror att allt som skett och som sker i världen är vår tids katarsis och att denna utrensning snart är över för att vi återigen ska kunna fokusera på våra grundprinciper - kärlek och överlevnad.

ganska ofta
vill jag bara fly.

hur bra än allt må vara
även de stunder jag lyckas finna mig och uppskatta nuet

så är det som en konstant rädsla
för detta Nu

just för att det kanske är så bra som det är
kan det liksom vara så bra?

nä för ibland är det ju dåligt också
och det är bra att det är det

denna skrämmande sjuka verklighet
som är så vacker att det gör ont

vill jag ofta fly ifrån

och egentligen kan jag nog inte förklara varför
eller så vill jag inte

(det spelar ingen roll...)

Psilocybin.

Efter 8 månader skedde det genombrott jag strävat efter under så lång tid -
jag accepterade vad som varit, på riktigt. Jag tillät mig att förlåta och gå vidare.
Förlåta mig själv för de extremt plågande känslor och tankemönster jag burit som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle bli kvitt.
Bara någon vecka innan så grät jag för mina vänner och frågade samma fråga som jag ställt tusentals gånger det senaste halvåret; Kommer det alltid kännas såhär? Kommer det alltid göra lika ont, kommer samma starka förvirring kvarstå och kommer jag alltid att avsky mig själv som oavbrutet tar 1 steg framåt och 2 steg bakåt?

Nej.
För första gången någonsin så accepterade jag Mig själv. Jag lät mig fyllas upp av den helhet vi alla är en del av, detta konstanta flöde och utbyte av rörelse som vi alla kan påverka men aldrig stoppa. För det som sker måste ske.
Huruvida vi vill det eller ej så kommer saker att ske precis på de finurliga, vackra, fruktansvärda, logiska och orimliga sätt de än ska ske.
Och det enda vi kan göra är att välja hur vi ska hantera och se på de saker som sker.

Det var en omvälvande uppenbarelse för mig att inse att Allt är i sin ordning.

Men det betyder inte känslostormen Sara har passerat helt och hållet ännu, det finns fortfarande odefinierbar oro och osäkerhet inombords (om än inte lika stark) och för varje ny grej som kommer i min väg så kommer jag behöva kämpa med att inte falla tillbaka till gamla tankemönster och reaktioner.
Men jag känner äntligen att jag har bra förutsättningar för att en dag släppa dessa tankemönster och reaktioner helt och hållet.

En dag i taget.
En dag i taget där jag lär mig att älska och acceptera mig själv för allt vad jag har varit, är och kommer bli -
vilket leder till att jag lär mig älska och acceptera allt för vad det har varit, är och kommer bli.

Så detta kommer låta så jävla banalt och klyschigt
men kom ihåg

Att vi alltid är en del av något så oändligt mycket större
att det alltid finns ett sammanhang

Ibland är jag så satans jävla less på allt som hänt. Ofta. Väldigt tyst och litet inombords.

Jag behövde bara konstatera detta.
för att det någonstans ska finnas under alla dessa "jag har kommit så långt -
jag har utvecklats så mycket - jag är så tacksam - såhär fungerar livet - allt är en lärdom"

blaha blaha

Ibland är jag jävligt jävla less och önskar mig långt härifrån.

Att utmanas

Att respektera
förstå
acceptera
att lära

Att utvecklas.

_______________________

Var går gränsen?

Och har man egentligen några gränser?

Vad består gränser av?

är det ego?

eller normer

eller självrespekt

jag var så oerhört lycklig
svävandes bland planeter och stjärnor
jag var norrskenet, månfaserna och supernovan samtidigt

Tills kosmos släppte ner mig
lät mig falla magplask i havet utan livboj

och jag sprattlade som om jag inte visste bättre
fick kallsup efter kallsup

men efter ett tag kom jag på att
Jag kan ju faktiskt simma
jag är en väldigt van simmare till och med

så jag kom in i min rytm

men ibland måste jag vila
Ligga på rygg och flyta

kanske stöter jag till slut på en flotte
ser en fyr
eller en fågel på väg mot land

oavsett vad så kommer jag aldrig glömma igen
Jag kan ju faktiskt simma

Meditation

Något jag önskar så innerligt
är att alla skulle ha lika lätt för att kliva ur detta köttsliga skal vi kallar Kropp

Släppa talamus och cortex

Låta våra energier flöda fritt genom allt, med allt överallt (energisymbios)

för att sedan förenas igen på sina platser i det som vi kallar Jaget
för att låta oss utvecklas i samklang och harmoni

Energi. En atom. Det räcker för att något ska röra sig, leva. Vibrera.
flera atomer - Massa. Allt består av konstant energirörelse.

Ta vara på era energier, finn eran egen vibrationsfrekvens och utnyttja den.
låt växa