Psilocybin.

Efter 8 månader skedde det genombrott jag strävat efter under så lång tid -
jag accepterade vad som varit, på riktigt. Jag tillät mig att förlåta och gå vidare.
Förlåta mig själv för de extremt plågande känslor och tankemönster jag burit som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle bli kvitt.
Bara någon vecka innan så grät jag för mina vänner och frågade samma fråga som jag ställt tusentals gånger det senaste halvåret; Kommer det alltid kännas såhär? Kommer det alltid göra lika ont, kommer samma starka förvirring kvarstå och kommer jag alltid att avsky mig själv som oavbrutet tar 1 steg framåt och 2 steg bakåt?

Nej.
För första gången någonsin så accepterade jag Mig själv. Jag lät mig fyllas upp av den helhet vi alla är en del av, detta konstanta flöde och utbyte av rörelse som vi alla kan påverka men aldrig stoppa. För det som sker måste ske.
Huruvida vi vill det eller ej så kommer saker att ske precis på de finurliga, vackra, fruktansvärda, logiska och orimliga sätt de än ska ske.
Och det enda vi kan göra är att välja hur vi ska hantera och se på de saker som sker.

Det var en omvälvande uppenbarelse för mig att inse att Allt är i sin ordning.

Men det betyder inte känslostormen Sara har passerat helt och hållet ännu, det finns fortfarande odefinierbar oro och osäkerhet inombords (om än inte lika stark) och för varje ny grej som kommer i min väg så kommer jag behöva kämpa med att inte falla tillbaka till gamla tankemönster och reaktioner.
Men jag känner äntligen att jag har bra förutsättningar för att en dag släppa dessa tankemönster och reaktioner helt och hållet.

En dag i taget.
En dag i taget där jag lär mig att älska och acceptera mig själv för allt vad jag har varit, är och kommer bli -
vilket leder till att jag lär mig älska och acceptera allt för vad det har varit, är och kommer bli.

Så detta kommer låta så jävla banalt och klyschigt
men kom ihåg

Att vi alltid är en del av något så oändligt mycket större
att det alltid finns ett sammanhang